undermyskin

Hon är långt ifrån värd det.
Hon var aldrig värd det.
Hon kommer aldrig, hur mycket hon än kämpar eller vill bli värd det.
Eller någonting annat för den delen!

Ny dag, nya tag.
Det går inte en dag utan att jag tänker på det.
Jag bryr mig inte längre, eller jo det gör jag visst. Mest är det nog att det stör mig.
Ibland undrar jag hur sådant WT kan komma mig under my skin?

De är inte värda ett enda öra. Säljer sig till högstbjudande hela tiden, det är ingen nyhet. Jag visste det från början, men jag gjorde bort mig. Jag gjorde det största misstaget av alla
Jag började bry mig! Så fort känslor är inblandade så är det väldigt svårt att se på saker och ting objektivit.
Jävligt svårt faktiskt.

Det som har varit bra, och lärande i just min situation är att jag VET exakt hur sanningen är, hur pass allting är.
Så jag kan se tillbaka på allting och ångra dagen då det trädde in i mitt liv något så fruktansvärt. Jag kommer bara att ångra mig, och det gör jag såklart.
Jag sa vid upprepade tillfällen under tidens gång, är det här rätt? (NEJ!) Kan man bete sig så här? (NEJ!) Är det här normalt (NEJ!) Gör jag fel som accepterar detta? (JA!)
Obehagligt att veta i efterhand hur pass rätt jag hade hela tiden men var för dum, för feg för att göra det ända rätta.
Det ända jag gör nu är att önska en evighet av olycka och missär för den här människan.


Är jag helt ensam om min känslor?
Är det någon som känner/har kännt liknande?

Efter 21 år hände det.

Efter två år hände det.

Rädslan över att behöva vänta ytterligare 21 år var stor, saknaden var desto större.

Förtvivlan var störst. Varför visade jag inte? Jag kunde inte visa, men varför?

Jag sa, sa och sa. Men det är inte att visa.

Jag lever med en liknande känsla idag och den bevisar en sak för mig som jag sa, som jag alltid sagt förut. Man kommer aldrig över det, man lär sig bara leva med det.

Den känslan gör sig allt för mycket påmind nu. För ofta, det är jobbigt att ständigt skjuta undan tankar som jag egentligen vill hantera men kan inte. Orkar inte.

Det finns ju ingenting jag kan göra åt det förutom att lämna.

Varför är det så svårt.

Världen är ingen lekplats och livet är varken kul eller lätt. Det är något man är fast vid.

 

Många tycker det är fegt att begå självmord, jag tycker det är viljestarka som gör det.

Det finns självklart andra utvägar, men alla människor har sin bristningsgräns.

Du kommer till en skiljeväg och där kan det ta slut. Hoppas det finns bättre.

 

Jag har en gång varit lycklig.

Idag är jag inte det. Det var länge sedan jag var det.

Jag drömmer varje dag om att vara lycklig, att få njuta av det som går att njuta av.

Jag har svårt att se att det finns inom en snart framtid, jag ser bara mer problem och svek.

Var dag när jag skrattar och ler så gråter jag inombords. Om det inte syns så finns det inte.

Om ni inte ser att jag är ledsen så är jag inte ledsen. Fast jag är ledsen.

Jag är inget annat än ledsen.

Sekunden då jag blir ensam och bara råkar nudda tanken om vad som hänt så får jag blanka ögon och det dröjer inte länge innan jag känner tårarna rinna längs kinderna.

Det är jobbigt, men samtidigt befriande på något sätt. Det känns som det onda och tråkiga lämnar mig lite.

 

 

Jag vill inte lämna er.

Jag vill inte vara ensam.

Jag kommer inte, jag vill hoppas men vågar inte.

Varför kan inte mina tårar ta slut?
Varför kan jag inte sluta gråta över något som jag aldrig ens från första början borde ha brytt mig om!?

Jag vill bara att allt ska ha ett slut.
Det känns som ett fruktansvärt utanförskap. De har fortfarande ingenting sagt.
Jag vet, de vet, de vet inte att jag vet.
Tårarna har fortfarande inte slutat rinna längs mina kinder.
Jag skäms.
Jag vill inte visa mig.
Jag vet att jag inte har gjort något fel.
Jag skäms.
Förtjänade jag verkligen det här?

Har "de" inte ljugit, bedragit eller svikit dig ännu så vänta bara. De kommer att göra det.

En kompis sa till mig: "Det är alltid de godhjärtade som får all skit, och du har fan fått tillräckligt för fem personer."
Det värmde så himla mycket att få höra men jag kan ändå inte förstå varför det händer mig, eller någon annan för den delen.


Philip M.

Allt är bara lögn och svek.
Finns inte någon som vågar stå rak i ryggen och säga vad som har hänt, vad de gjort.
Jag blir så arg hela tiden. Jag blir sviken hela tiden. Folk bara ljuger och bedrar.
Vad är det för fel på folk? Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte sluta lita på folk?
Jag tror jag är omsvärmad av helt fel folk! Jag känner inte många som inte har ljugit eller bedragit någon.
Varför? Om det är så, lämna då bara. Sluta håll på hela tiden. Var inte så jävla insöade på vad som "gäller".



Jag blir så äcklad av människor, av tjejer i första hand. De valsar runt och tror de kan bete sig hur som helst och att saker och ting inte kommer fram.
En sak att lära Er. VÄRLDEN ÄR LITEN!
Allt kommer att komma fram förr eller senare. Äcklad, jag blir så sjukt äcklad.
Jag hoppas verkligen och innerligen att dina värld kommer rasa samman inom en väldigt nära framtid.
Jag önskar dig inget gott.

Another day bits the dust.

Ny dag, nya tag.
Vardagen börjar rulla på lättare. Börjar få lite distans, kan slappna av.
Ibland får jag tillbaka tankar, jag stänger de ute. De får inte komma in. De kan inte komma in. Bort bort.

HÄR

Akon kan ibland säga saker rätt bra faktiskt.
Good day.

Philip Munro

In med det nya och ut med det gamla.





Dags att kliva vidare.

Dagarna går.
Det känns inte som om de gör det.
Det är fortfarande jobbigt.
Jag hatar mig själv för det. Jag borde inte bry mig, det finns inget för mig att bry mig om. Lämna.
Varför känns det som om jag vill säga förlåt. Be om ursäkt. Jag har också gjort fel. Men jag har inte medvetet lurat och bedragit.
Vi har ju faktiskt haft det bra också. Vi har haft underbara stunder och saker för oss. Vi har skrattat och haft kul tillsammans. Minns det. Jag vill inte, inte efter hur hon har behandlat mig, nu när jag vet. Jag vet, och får reda på nya saker varje dag om vad som pågicks. Ibland är det borde bra och jobbigt att världen är så pass liten som den är.

Jag vet att jag också, när allt detta är klart och förbi har vuxit till en starkare person som nästa gång kan vara mer förberedd. Veta och våga lita på min magkänsla.

Det finns inget att vara ledsen över, men ändå så slutar inte tårarna att droppa ner över mitt tangentbord. Jag blir bara mer ledsen av att vara ledsen men det går inte att stänga av. Jag behöver vara ledsen ett tag. Egentligen vill jag nog bara att hon sa vända sig om och säga sanningen till mig och be om ursäkt och säga att hon älskar mig.
Det kommer aldrig att hända. Jag vill inte att det ska hända för jag vill inte tillbaka.
Jag blir förvånad över hur man kan bete sig. Varför? Jo, jag vet varför men kan inte förstå det.

Philip Munro

Japp, det är precis det jag har blivit utsatt för.

Jag har blivit utnyttjad, lurad och förd bakom ljuset helt planerat och medvetet.
Känns förjävligt. Det är kanske inte är så konstigt. Men jag har under hela tiden misstänkt det själv, men inte fått något bekräftat men nu har jag det och har valt att gå vidare och inte se tillbaka.
Är mest besviken på mig själv att jag inte sett eller märk någonting tidigare. Att när jag kände min magkänsla säga nej, varför följde jag den inte? Svaret är enkelt.

Jag var kär...


När är det bara att kämpa vidare, livet tar inte slut. Det får inte vara slut, jag har så fruktansvärt mycket kvar att ge. Och ge till någon som är värd det och mig!
Kämpa på!!

Philip Munro

Mitt första inlägg kommer handla om kärleksproblem.

Varför ska det alltid vara så svårt med kärleken? Man träffar någon man tycker om, sen gillar, sen blir kär i och tillslut förälskad i.
Det verkar som kärleken endast är till för några få. Som att de är speciellt utvalda att få älska och bli älskade.
Jag har träffat kvinnan i min drömmar. Hon är verkligen vad jag vill ha.
Tyvärr så kan jag inte säga att hon besvarar det till hundra. Halvvägs kanske, men inte hela vägen.
Hon säger att hennes hjärta inte har läkt sedan tidigare hjärtont.
Hon säger vi får se. Jag kan bara vänta och se.

Hej!

Här i min blogg undermyskin ska jag bjuda på allt som händer mig. Gott som dåligt.