21 år senare
Efter 21 år hände det.
Efter två år hände det.
Rädslan över att behöva vänta ytterligare 21 år var stor, saknaden var desto större.
Förtvivlan var störst. Varför visade jag inte? Jag kunde inte visa, men varför?
Jag sa, sa och sa. Men det är inte att visa.
Jag lever med en liknande känsla idag och den bevisar en sak för mig som jag sa, som jag alltid sagt förut. Man kommer aldrig över det, man lär sig bara leva med det.
Den känslan gör sig allt för mycket påmind nu. För ofta, det är jobbigt att ständigt skjuta undan tankar som jag egentligen vill hantera men kan inte. Orkar inte.
Det finns ju ingenting jag kan göra åt det förutom att lämna.
Varför är det så svårt.
Världen är ingen lekplats och livet är varken kul eller lätt. Det är något man är fast vid.
Många tycker det är fegt att begå självmord, jag tycker det är viljestarka som gör det.
Det finns självklart andra utvägar, men alla människor har sin bristningsgräns.
Du kommer till en skiljeväg och där kan det ta slut. Hoppas det finns bättre.
Jag har en gång varit lycklig.
Idag är jag inte det. Det var länge sedan jag var det.
Jag drömmer varje dag om att vara lycklig, att få njuta av det som går att njuta av.
Jag har svårt att se att det finns inom en snart framtid, jag ser bara mer problem och svek.
Var dag när jag skrattar och ler så gråter jag inombords. Om det inte syns så finns det inte.
Om ni inte ser att jag är ledsen så är jag inte ledsen. Fast jag är ledsen.
Jag är inget annat än ledsen.
Sekunden då jag blir ensam och bara råkar nudda tanken om vad som hänt så får jag blanka ögon och det dröjer inte länge innan jag känner tårarna rinna längs kinderna.
Det är jobbigt, men samtidigt befriande på något sätt. Det känns som det onda och tråkiga lämnar mig lite.
Jag vill inte lämna er.
Jag vill inte vara ensam.
Jag kommer inte, jag vill hoppas men vågar inte.
