undermyskin

Först kom ingenting.

Sen kom ingenting. 

Sen kom ingenting.

Jag kan fortfarande känna ilska när jag ser henne.
Nog inte lika mycket mot henne som mot mig själv. Jag blir påmind hela tiden om hur korkad jag var som inte gick efter min magkänsla.
Jag hade ju rätt hela tiden också. Hon var inget för mig. Hon var aldrig något för mig. Hon kommer aldrig att vara bli något för mig heller, annat än ett ångerfullt minne.
Jag har aldrig på så nära håll heller sett en Gold Digger, leta, utnytta och mjölka tills hon antingen tröttnar eller hittar någon "bättre och nyare".
Äcklas.
Jag äcklas av att se och höra hur hon beter sig.
Förorts tjej som inte mognat, inte vuxit upp. Bara är bländad av det hon ser, hon vill ha glamouren, hon vill ha champagnen.
Ingenting hon skulle kunna få därifrån hon kommer.

Jag vill vara den som du ser när du tittar på mig.
Jag vill vara den som du känner när du känner på mig.
Jag vill vara den du tror jag är när du tänker på mig.
Om jag inte är den personen som du tror jag är.
Är det jag eller du som gör fel då?
Jag vill ju bli älskad för den jag är. Men om jag inte blir älskad för den jag är så vill jag
bli älskad för den jag inte är.

Är det ytlighet att sträva efter något som bygger på yta.
Är jag ytlig om jag letar efter någon som ska gilla mig för hur jag ser ut och hur jag är?
Vill jag ha någon som kanske bara ser mig så? Antagligen inte eftersom det var så det tidigare var.
Hur ska jag hitta någon som verkligen kan se mig för den jag är.
Fast hur kan hon se den verkliga jag om jag själv inte kan det?
Det kanske kommer med tiden.
Hon kanske kommer med tiden.

Philip

För att kunna gå vidare måste man släppa det förflutna.
Jag vågar inte det.
För om jag släpper det förflutna och försöker röra mig framåt, men inget händer.
Vad är jag då?
Om jag inte funnits och inte kommer att finnas, kan jag ändå finnas då?
Äh, jag bara yrar.
Hur som helt är jag väldigt rädd för att släppa det förflutna, det gäller inte bara just det här utan det mesta.
Jag är så rädd för att det ska vara så som jag tror det är.
Och det är tråkigt nog så oftast.

Människor är själviska. Förvänta dig aldrig hjälp av någon, när du som mest behöver det kommer de inte ens titta åt dit håll. Det är så vi människor är, med ett undantag av ytterstfå människor.
Som tyvärr ändå aldrig finns i din närhet då det gäller.

Jag anser mig alltid som att jag inte har några vänner.
Har jag inga vänner, har jag ingen som kan svika mig.
Om jag inte försöker, kan jag inte misslyckas.
Vissa anser att det är ett tråkigt sätt att leva.
Jag ser det som det ända sättet att leva.

Det är fortfarande jobbigt.
Det visste du nog redan.
Jag visste det också, men valde att ignorera det.
Det går inte så bra att ignorera det. Det gör sig påmind hela tiden.
Jag tittar åt ett annat håll, pratar om något annat. Låtsas att det inte finns.
Det verkar nästan som om att det blir större bara för att jag försöker ignorera det.
Om ingenting fungerar.
Om inget hjälper.
Vad finns det då kvar att göra. Jag ser bara två lösningar till det. Båda är väldigt tråkiga, var av den ena är lättare men svårare.
Vad ska jag göra?
Är detta slutet? Är detta början?
Jag vet inte, jag står svarslös...
Har du något svar? Om du har får du mer än gärna tala om det för mig!

Det skulle aldrig ha gått, när vi stått på så olika ställen i livet.
Men livet gav oss lite tid ändå.
Vi kallade oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner.

Vi skulle aldrig ha mötts, när vi födds på så olika ställen.
Vi kallar en lycka som är så svår att fånga.
Men vi syns igen vid 03.

Som en längtan för alla oss som inte vet vad vi vill.

Ibland kan det gå en dag utan att jag tänker på det.
Ibland kan det gå en sekund då jag inte tänker på det.

Jag tror att det går framåt varje dag.
Att jag varje dag kommer lite längre ifrån det.
Att jag varje dag blir lite starkare och bryr mig lite mindre om det jag inte bör bry mig alls om.

Minnet är något jobbigt.
Det är svårt att komma ihåg roliga saker, viktiga saker.
Tråkiga saker, hemska saker brukar oftast sitta väldigt väl i minnet.
Jag själv kämpar med att bli av med minnen.
Alkoholen fungerar inte alltid, ibland kan jag få lite hjälp att glömma.
Ibland så har alkoholen helt motsatt effekt och ger mig endast mer minnen att bearbeta.
Glädje.
Glädje är nog min bästa medicin mot att minnas.
Ha kul och skapa nya minnen över de gamla minnernas plats.

Vissa minnen kommer jag har kvar för alltid, vare sig jag vill eller inte.
Jag måste bara acceptera det och lära mig att leva med det.
Men än är det inte över.
Än är det inte slut.

Jag ska kämpa vidare.
Jag ska orka.
Jag kommer att orka, jag kommer att segra!

Hang out to dry.
Ibland blir man uthängd.
Det kommer tillbaka.
Det kommer verkligen att komma tillbaka.
Förhoppningsvis tusen gånger värre.
Jag har tålamod att vänta, vänta på rätt läge.

Jag skapade och kan också radera.