undermyskin

Dagarna går.
Det känns inte som om de gör det.
Det är fortfarande jobbigt.
Jag hatar mig själv för det. Jag borde inte bry mig, det finns inget för mig att bry mig om. Lämna.
Varför känns det som om jag vill säga förlåt. Be om ursäkt. Jag har också gjort fel. Men jag har inte medvetet lurat och bedragit.
Vi har ju faktiskt haft det bra också. Vi har haft underbara stunder och saker för oss. Vi har skrattat och haft kul tillsammans. Minns det. Jag vill inte, inte efter hur hon har behandlat mig, nu när jag vet. Jag vet, och får reda på nya saker varje dag om vad som pågicks. Ibland är det borde bra och jobbigt att världen är så pass liten som den är.

Jag vet att jag också, när allt detta är klart och förbi har vuxit till en starkare person som nästa gång kan vara mer förberedd. Veta och våga lita på min magkänsla.

Det finns inget att vara ledsen över, men ändå så slutar inte tårarna att droppa ner över mitt tangentbord. Jag blir bara mer ledsen av att vara ledsen men det går inte att stänga av. Jag behöver vara ledsen ett tag. Egentligen vill jag nog bara att hon sa vända sig om och säga sanningen till mig och be om ursäkt och säga att hon älskar mig.
Det kommer aldrig att hända. Jag vill inte att det ska hända för jag vill inte tillbaka.
Jag blir förvånad över hur man kan bete sig. Varför? Jo, jag vet varför men kan inte förstå det.

Philip Munro